3.12.2008

Reality likes to abruptly slap you in the face

I don't know how to start this blog. It has been a weird day.
Everything started out so beautifully. I was loading up on Vitamin D biking to and from class and enjoyed the beaming sun while I was out reading, and getting a tan! (yeah, it's not all that much to brag about, but I could easily see the difference on my shoulder)
Life was a game the first half of the day. As if nothing bad ever could happen.

How abrupt reality always slaps you in the face...

I get a phone call in my lazy dazy state of being that totally shook my world upside down.
One of my friends, and fellow throwermate, was in a car accident. He was hit while on his bike.
I rush to the track (on my bike, very carefully) to find his bike on the road, his back pack and shoes. It looks like someone placed them there, like a perfect picture from a crime scene or something. I don't know, but it didn't look right. Nothing was right. He was taken to the hospital, and we couldn't do anything but wait. Wait to know how he's doing. I hate waiting.

Reality sure dawned on us. We are pretty helpless when it comes down to it. There is nothing we can do, except wait and transmit our thoughts to his mind, like telepathy. Im hoping that our good and smiley thoughts will be contageous and give him a big smile in his mind. :)

Life is pretty vulnerable, we better enjoy it when it's given to us.

[Oj! Det ar laskigt hur saker och ting hander... Precis samma stalle som jag cyklade in i en bil pa var det idag en olycka. Min kompis, och kastarpolare, blev pakord av en bil. Hans krock var bra mycket varre an min. Han flog av cykeln och blev kord till sjukhus medvetslos... enligt de senaste rapporten jag fick sa mar han ok. Han hade bra tur. Inga blodningar i hjarnan, och bara en fraktur i kindbenet och hjarnskakning. Men han ar vid medvetande och hans far ar utflugen hit sa han far ha sin familj hos sig. Just nu ser allting bra ut och jag hoppas verkligen att det stannar sa. Vi var radda och oroliga. Visste inte vad vi skulle tanka och kanna nar vi inte visste nagot. Det enda vi visste var att vi sag cykeln som lag pa vagen. Och hans vaska. Och hans skor. Och bilen som han blev pakord av hade en stor buckla. Och tjejen som korde satt pa marken och grat. Polisen ville inte ge ut nagon information. Vi anade saklart det varsta. Det var en stor utandning nar vi fick veta att han var vid medvetande igen och att hans hjarna ar hel och frisk. Forhoppnigsvis kommer han vara pa benen snart igen.]

3.08.2008

after the collision...

poor bike... men den är fixad nu- tur man har en händig roomie

3.07.2008

sammandrabbning med rörande fordon...

Frontalkrock, är det så det kallas? Nej, det låter alldeles för allvarligt och destruktivt. Krock kan man ju inte heller kalla det. Kollison tror jag mer är rätt ord. Idag kolliderade jag.

Jag har ju en gammal vana av att åka in i saker med min cykel. Cyklade ju rätt in i lyktstolpen på våran gata när jag var liten… det var nog snarare en krasch för den var rätt våldsam om jag minns det rätt.När jag tänker efter så har jag inte cyklat in i så många fler saker, tills idag…

To make a story short: jag cyklade rakt in i en åkande bil.

För hela historian, please read carefully:
Jag var på väg hem från friidrottshallen. Cyklade på en tvärgata, men stannade för att försäkra mej om att det var ok att korsa vägen som jag skulle ut på. Tittar till vänster: ett par bilar, höger:fritt, vänster: en bil som saktar ner och blinkar (vilket ger en klar indikation att han ska svänga in på den väg som jag kommer från), så jag hoppar på cykeln och börjar trampa, efter en meter så inser jag att bilen har ändrat sig och gasade på och körde rakt fram istället… jag var kanske 10 cm från bilen. Alldeles för sent. Jag kör framhjulet rakt in i sidan på bilen (runtikring bakdäckstrakten) och totalstannar (såklart). Kommer inte ihåg om jag ramlade eller inte, men jag är rätt säker på att jag satte ner fötterna på marken så gott som det gick och fångade upp cykeln. Bilen körde vidare och svängde två vägar ner, den hade visst tagit fel på sväng och inte sett sig om ordentligt innan den fortsatte köra rakt fram…

Jag mår bra. Var i smått chocktillstånd efteråt och istället för att gå tillbaka till idrottshallen bar jag skakandes cykeln hela vägen hem (framhjulet var smått demolerat). Efter 45 minuters liggandes på golvet var jag över chocken och leder och ben var i normalt tillstånd. Men ingenting är brutet, skrapat eller skadat för den delen.

Amy (min rummis) kom hemrusandes så fort hon kunde efter träningen och frågar konstant om jag är ok, och vi har setat i soffan i vardagsrummet de senaste 4 timmarna och bara pratat om allt och ingenting, så nu har jag lite mer distans till min kollision. Det låter läskigt, men det var ju inte så farligt egentligen…

Jag mår i alla fall bra och är inte skadad. Jag hoppas bara att bilen har ett stort märke i sig som det gör ont att laga, så de tänker sig för nästa gång de markerar att svänga och ångrar sig.