7.28.2008

smälter bort...

Jag är inte gjord för sommaren härborta. Det är alldeles, alldeles för varmt för att röra på sig just nu.

40 grader. Det är iallafall 10 grader för varmt...

40 grader varmt, och jag bär väskor upp och ner för trapporna... städar det sista av lägenheten frenetiskt OCH bär alla väskorna in i huset och packar upp dom... usch.
Om det bara hade varit lite kallare så hade det nästan varit roligt... nu smälter jag bara bort. Ska bli skönt att åka hem till lite riktigt sommarväder!

Annars så är det riktigt sommarlov nu. Ingen mer skola på en hel månad!
Äntligen!

7.09.2008

Mitt nya rum!



Så här är det nya rummet.

Min lilla piece of art till vänster, och mina gröna väggar!

Mitt eget ihopskruvade (och det var mycket skruvande) skrivbord till vänster, och lilla sovbordet till höger. Det var viss frustration och många droppar svett föll när jag brottades med mina ihopsättningar... och visst hamrade jag in skruvarna lite då och då istället för att skruva in dom.... men somd et brukar heta, våld löser allt. Och mitt hamrande fungerade perfekt. Nu är de uppe.

Och så min nya säng förstås! Fick de små rullbenen på köpet. Det var trevligt.

7.07.2008

Ut ur planet, ner på marken...

En bild säger mer än tusen ord är väl vad man brukar säga... och i det här fallet så är det verklighet.

Här till vänster hänger jag och dinglar med bena i luften. Bokstavligt talat. Hoppade fallskärm i lördags. Tror det är så det heter på svenska... fast jag tycker nog skydiving låter klart mer intressant. Så jag håller mej till den termen i fortsättningen.

Jag vet inte riktigt vart jag ska börja min historia. Men jag tror den börjar med att jag och Amy hade ruskigt tråkigt en dag

Så för ett par veckor sedan satt vi i lägenheten och försökte komma på saker vi kunde göra för att göra vardagen lite mer intressant. Vakna, träna, äta och sova blir, tro't eller ej, lite långtråkigt efter ett tag. Vi funderade ut saker som skulle stimulera våran rutin. Jag vet inte vem det var som kläckte ur sig iden om skydiving. Tror nästan att vi tänkte den samtidigt. Amy kollade snabbt upp vart flygplatserna var lokaliserade och vart det var billigast. Som college studenter så har vi ju inte en hel förmögenhet att spendera... Som tur var så var det billigast alldeles närmast oss! Vi skulle bara behöva åka en 35 miles iväg. Det var då vi började planera.

Och som det oftast går när man planerar något, så genomför man det. Så är det med oss iallafall. Och vi hade ju berättat för folk att vi skulle, och då kan vi ju inte banga ur heller.

Lördag den 5 Juli bar det iväg mot Pegasus Air Sport Center i Chickasha. Vi lämnade Norman klockan 7 på morgonen.

8.00: lektionen började. Vi lärde oss om flygplanssäkerhet. de olika delarna på fallskärmen och hur de fungerar. Inne i lektionssalen tränade vi på hur vi skulle genomföra själva uthoppet från planet.

12.00: Lunch. Bar iväg in till lilla Chickasha för lunch på Dairy Queen.

1.00: lektionen fortsätter. Vi lär oss landingstekniken PLF (Parachute Landing Fall) och tränade den genom att hoppa ner på en matta från olika höjder. Sen tränade vi på hur man styr fallskärmen och vart alla hantag sitter och hur och vad vi ska göra när och utifall något händer. Efter det var det lite mer uthoppsteknik och vi gick igenom vilken bana vi skulle ta för att landa så nära landningspunkten som möjligt.

4.00: test

Alla klarade sig. Vi tog med iver på oss de snygga dräkterna och kängor. Men sen fick vi vänta och vänta.. Vindarna var inte riktigt på våran sida. Det blåste för hårt och det var inte säkert nog för att skicka ut oss i luften. Vi gav nästan upp. MEN klockan 8.00 så hade det äntligen lugnat ner sig och vi kunde ta på oss fallskärmar, hjälmar, och radioapparat. Nu var det äntligen dags!

De säkerhetskontrollerade våra fallskärmar tre gånger innan vi gick ombord. Vi åkte upp 3 hoppare per flyg, en jumpmaster och piloten förstås.

Jag var lättast i våran load, så jag fick gå på först, sitta längs in och hoppa sist. Det var trångt och jag trodde jag skulle drabbas av extrem klaustrofobi, men det var så vackert och overkligt när jag kikade ut genom fönstren så det var inga problem. Våran jumpmaster var den som gav oss order om när vi kunde gå ut på vingen, när vi skulle hoppa och han kontrollerade så att allting fungerade med fallskärmen.

Eftersom vi hoppade ett så kallat static line jump, så var våran fallskärm connected till planet via en lina. När vi hoppade så öppnades fallskärmen så fort linan var sträckt, så vi behövde inte öppna den själva.

När båda innan mej hade hoppat så var det min tur. Jag satt närmast dörren och kikade ut när vi gjorde en loop runt i luften för att komma tillbaka till våran drop zone. Dörren var öppen och det var extremt overkligt att se landet 1 km under mej utan ett fönster emellan! Min tur kom, och jag gick ut på fotstödet och höll tag i vingen. Tittade på jumpmastern, som sa Go! jag tvekade en sekund. Tittade igen och han sa GO! och jag släppte taget.

1000
2000
3000
4000
Check canopy

Helt plötsligt hängde jag där i luften med en fallskärm över huvudet. Linorna till ryggsäcken hade snurrat ihop sig, så jag snurrade ut dom precis som vi lärt oss. Greppade tag i styrlinorna och började min resa!

Det var obeskrivligt underbart att hänga däruppe i det blå. Jag hade Matt med mej på radion som berättade om jag skulle styra till höger eller vänster. Jag svirvlade runt i luften och njöt av varenda sekund.

"You're just there in that moment, in that place and time."

Jag åkte i den bana som vi tränat på tidigare och när jag kom neråt mot marken såg jag Matt stå där med radion i handen. När jag var 100 meter över marken sa han: arms up! Vilket betyder att vi ökar farten. Marken närmade sig ruskigt fort och jag fick en ny order: flare! Då drar man ner handtagen ända ner tills det tar stopp för då stannar fallskärmen. Fötterna landade på marken. Jag försökte klara en stående landing och det var nära, men min avståndsbedömning till marken är ingen höjdare och jag var närmre än jag trodde. Så jag utnyttjade mina kunskaper i PLF och gjorde en snygg landning. Amy gjorde sin på baken, men det var en rätt snygg landning det också!

Efteråt så samlade jag ihop fallskärmen och traskade in mot flygplatsen. Allt hade gått väl. Jag var i en euforia av känslor och kände en sån extrem happiness. Det som jag har drömt om så länge, har jag nu gjort. Har överkommit en rädsla och känner nu att jag kan göra det som jag verkligen vill. Känner mej starkare med ett dumt leende på läpparna. Det har setat där ända sen jag landade.